I början av januari deltog jag i Satakunta yrkeshögskolas kurs “Hälsa och välfärd i Sverige”. Jag besökte Stockholm, några olika sevärdheter och finskt äldrecentrum.
Långt före vi började resan bestämde jag att jag vill öva svenska på resan. Faktiskt trodde jag att resan skulle bli mer av ett språkbad. Ingen ska prata på finska! Dock gick jag, eftersom jag är bra på att prata dålig svenska med mina vänner. Jag tappade skamkänslan över det för länge sedan. Jag hade också talat med min lärare i projektet Praktik på svenska av möjligheten att utföra en praktik i Stockholm.
Torsdag
Vi åt frukost på hotellet och sen tog tunnelbanan till Svedmyra, där äldrecentrum ligger. Centrum är ett finskspråkigt äldreboende i Stockholm. Där pratade vi med verksamhetschefer och några sjuksköterskor som arbetar där. Skillnader mellan finska och svenska lagar och vårdsystem verkade lika som varandra. Det finns skillnader i praktiken.
I centrumet bor både personer med somatiska sjukdomar och personer med demenssjuka. Det är fint att det finns ett system som verkligen funderar över vad som är det rätta sättet att behandla en äldre person med psykiska symptom. Det har utvecklats en ny arbetssätt som betonar aktiva driftsätt över medicinsk behandling. Det behövs verkligen en helhetssyn av folk och deras historier. Självklart, tänkte jag! Men vad vet jag faktiskt om ingenting? Man kan läsa värderingar på pappret och så vidare, men det krävs aktuellt besvär att utveckla arbetsplatsen för att matcha dem. Vad lovvärt.
Efter besöket gick jag till Stockholms Vasamuseet, där det ligger ett väldigt stort skepp från 1600-talet. Jag skämtade till mina vänner att jag hittade mig själv också. Det var en kvinna på skeppet som hette Beata. Jag såg hennes skor. Och ben. Jag tog det inte som ett dåligt omen, även om jag gick tillbaka till ett skepp dagen efter.
På kvällen åkte jag tillbaka till hotellet. Jag hade tänkt att det är enkelt att säga ”God dag, jag vill checka in!” Naturligvist fanns det ett problem med reservationen. Mitt namn var inte på listen. Och sedan klargjorde jag saken med hotellarbetaren, allt på svenska! Jag kommer ihåg bara en tanke: Byt inte till engelska! Ge inte upp! Man borde inte tvivla på sina kunskaper innan man använder dem.
Jag hade planerat att träffas med min vän på kvällen. När jag hörde svenska runt omkring mig, i hållplatser och t-banor, kände jag mig främmande. Det var härligt att äntligen förstå människor. Å andra sidan kände jag mig som om jag var med i en ”prank show”. Jag brukade prata svenska bara i skolklassen. Nu var det ett riktigt språk som någon annan talar, inte bara mig när jag studerar för studentprov.
Fredag
Nästa dag gick vi tillbaka till äldrecentrum. Då pratade vi med fysioterapeuten och såg utrymmen. Förutom att organisera gympa observerar han också möjliga faror för att de äldre inte skulle bli skadade i lägenheter. Det var gott att höra hur arbetsplatsen upptäcker sina arbetarnas välfärd. Det finns möjligheter att koppla av på arbetsplatsen. Det är väldigt viktigt! I arbetet ingår inte bara att lyfta och torka upp utan att vara närvarande hos kunden är lika viktigt. Närvaro kräver lugnande, sittande och tid.
Jag promenerade runt i staden, hälften annars bara, hälften letade efter en toalett. Jag såg solnedgången på kungliga slottet och i det ögonblicket blev jag kär i Stockholm.
På kvällen besökte vi alla konstmuseet Fotografiska tillsammans. Där såg vi alla möjliga bilder från historien. Några var chockerande. Andra var konstnärligare än jag kunde uppskatta. Mina fötter blev tröttare och tröttare och jag oavsiktligt betalade nästan 4 euro för äppeljuice. På färjan köpte jag för mycket godis och sen resan var slut.
Detta var en höjdpunkt i mina studier. Ju fler besök i Stockholm, desto mindre magi, det vet jag. Men när man har haft en typ av sinnebild av ett land där det finns mycket solsken och lycka, och det blir äntligen verklighet? Oskattbart.
Text: Beata Partanen, NSO21SP
Fotografier: Beata Partanen, Heidi Karell
